(”att man lägger bort all självaktning och intresse för andras uppskattning eller mänsklig ära. Det är en ’hjärtats enfald’, att man genom hård kamp utblottar sig själv, så att man utplånar den självupptagenhet som kännetecknar den oomvända människan”)

- omöjligt antagligen.

(…)

Såg den där kvinnan på bibliotekets kafé igen. Hukandes över någon måltid, ett glas vitt vin vid sidan av. Överviktig. Har aldrig sett henne ge någon en öppen blick. Hon är ju ensam. Jag undrar vad som har hänt henne, vad som händer henne. Änka? Vem vet? Ja, hon är överviktig. Så sällan man ser överviktiga människor nuförtiden, eller har jag inte rätt? De lär väl knappast blivit färre. Ett nytt folk har tagit över de gemensamma gatorna, torgen.

Och så hukar hon sig över bordet. Kanske bara saken att sitta där ensam är ett nästan oöverstigligt hinder. Hon mår inte bra, är ensam. – Hur vet du det? Jag vet, tro mig, mina ögon är tränade. Jag måste komma till saken.

ATT HON SITTER DÄR OCH MÅR JÄVLANS SKIT. Idag tänkte jag att jag skulle gå fram och säga hej, och jag var nära att göra det. Men icke. Jag tog en lugnande tablett, kanske bara för att verkligen göra det. Men icke. Medelålders, oattraktiv som man säger, överviktig. NÄSTA GÅNG SÅ JÄVLAR.

(Blotta din själ)

Träden hänger över Nissan.
Lyssnar på Sophie Zelmani. Oh Dear.
Pekfingret leker över stålräcket. Köld-ytan låter mig rita en orm.
Väntar på någon som antagligen inte kommer dyka upp.
Fruset vatten. Och så minns jag plötsligt den där isbjörnen från Planet Earth.

Tid att stå upp. Stilla. Då och sen. Tid.

Bakom vissa byggnader. Ljus. Stillhet. Nedgångna korridorer. Kontor, redo att rivas.

Där borta skymtar jag havet.